Från Clinton
10 september, 2006
Vad är rätt? Vad är fel? Ett av mina favoritcitat fick jag av en kille jag brukade skriva till. Det lyder ”Bakom fälten av rätt och fel finns ett annat fält. Möt mig där och vi skall tala”. Jag ser det som att det rätta är skönheten. Baserat utifrån betraktarens syn. Hans eller hennes värderingar om du så vill. Vad är en värdering? En värdering är en stark känsla av vad som är ”rätt”, bra och/eller önskvärt. Vi lär oss våra värderingar genom att leva, lyssna och betrakta dem vi har omkring oss. Så, enkelt uttryckt, influeras våra värderingar av vår omgivning. Bestäms då uppförande av vår omgivning? Till en viss grad är det så. Personligen tror jag att det är både karaktär och uppfostran. Det finns ett universellt ”rätt och fel” som jag tror finns inbyggt själen. Det är grunden i mänskligheten som skiljer oss från alla andra varelser i den här världen. Men gör den det? Man läser berättelser om hundar som plötsligt kastar sig i sjöar eller springer in i brinnande hus. Vi har alla sett en ledsen hund förr. Kan det vara ett tecken på intelligens? De djur som är kända för att visa känslor är djur som hundar, delfiner och primater (för att nämna några). De är alla väl kända för sin intelligens. Har de då trots allt ett ”rätt- och fel” -tänkande? Man kan argumentera för att det krävs intelligens för att till fullo förstå det ”rätt och fel” som råder i samhället kontra våra egna känslor och tankar om rätt och fel baserade på våra behov och begär. Så, på denna plattform kan det tydligt visas att mentalt försvagade, då menar jag att vara mentalt efterbliven, inte är lika medvetet skyldiga som de som inte är mentalt försvagade. När vi kommer in på värderingar måste vi ta en titt på våra sociala cirklar. Det finns många samhällen, som jag kommer kalla sub-samhällen, i Amerika, som vi kan kalla bas-samhället. (Detta är faktiskt universellt). I ett sub-samhälle kan det vara mer acceptabelt att hämnas någon som berättar för polisen om vad någon annan gjort (en tjallare). I ett annat sub-samhälle är det socialt accepterat att kalla på polis när någon bryter mot lagen. Båda samhällena tycker att de har rätt. Vem har då rätt? Bas-samället talar om för oss att det är rätt att skvallra på varandra. Men detta är för att ett sub-samhälle fick mer kontroll över bas-samhället än de andra. Samma sak gäller för dödsstraff, abort osv. När folk känner sig hotade, beroende på en osäkerhet, av någon annans övertygelser går de till angrepp. Jag tror att det är därför jag kommer så bra överens med en så stor mångfald av människor. Jag är säker på vem jag är och jag känner mig inte hotad av någon. Jag känner att det jag tror på är rätt och jag vet att det ALLTID kommer att finnas andra som tycker annorlunda. Det finns det alltid! Är det inte det som gör livet roligt? Det är bara lite slumpvisa tankar som jag vill dela med mig av till alla. För att få folk att tänka.

Outcry for legal justice

Stockholm feb 2007
This is an outcry
My name is Elin and I have in capacity of a Human rights activist exchanged contact with several deathrow inmates from president Bush's maximum security prison Polunsky Unit in Texas, USA. While doing so I have stumbled upon a case that proves the injustice and carelessness practised by the Texan goverment. Picture this: a young man with some trouble in his past gets blamed for a doublemurder. Being declared indigident prior to the trial his only hope is the stateappointed attourney who has no reason, no pay, no will to fight for him, and is even documented sleeping during the trial. Justice? The scenario described here sounds rediculous and very unreal, however it actually is the faith of a young man who was at the wrong place at the wrong time with the wrong legal history. Clinton Young is no angel, but is he responsible for the doublemurder he is sentenced to death for? He denies. Let's face it, a denial is not really worth anything in a court of law. Evidence is however. That is why it strikes me as odd when I did some research on this that there was no forensic evidense to prove Young's guilt. The prosecution had no physical evidense to bind Young to the murder. No fingerprints, DNA - nothing. He was found guilty because of the witness testimonial of one of his two co-defendants, David Page. (Who mysteriously got his centense reduced).
During the course of time we have stumbled upon some interesting evidense including affadavits, lie detector tests and a recent ballistic report - all speaking for his innocense. The affadivits and the lie detector test (conducted on Page) both tells us that it was infact this man who held the gun and shot these to men to death. The ballistic report shows through calculations and reinacted scenaries that Young never could have been the shooter. Despite of this positive turn Young was recently denied a second appeal due to the mistakes done by his previous stateappointed attorney. What we need to take this to court is a competent lawyer who can assure that the trial will be fair and at least give Young a chanse for reprieve. But competent lawyers cost money and time is bare.
I hope that you who read this can find it in your heart to help us wirha small donation, this is our last chance. I do not ask of you to condemn the deathpenalty we all have our reasons for different oppinions, but please help to make sure that the US goverment does not kill an innocent man. Mistakes like these have been done before and would have gone undetected if not the public had taken matters into their own hands. I hope that this is not another one.
Thankyou for taking the time to read what I had to say, Elin

Please feel free to donate... Contact me to learn how to! And please take the time to visit our official website http://www.saveaninnocentlife.com/Case.htm

Elin february 2007

Hungerstrejk - Läs och gör något...

The Illusion of Hope…Is all but gone. A statement of Intent- By Steven Woods

You can see it all the time on the news. All over the internet. U.S. prisoner abuse has run rampant throughout the world. You’ve seen Abu Ghraib, Guantanamo Bay…Amerikkkan soldiers torturing hundreds of people in the interest of democracy, peace, justice, and freedom. It’s been turning the collective stomachs of society these past years, as you come to see the face of a beast none want to recognize. You look overseas and ask yourselves, “How can good, solid citizens behave like that?” you wonder, “ Where did that monster come from?” The question isn’t very hard to answer. That kind of abuse isn’t anything new. It’s been happening here on Amerikkan soil for decades. And while it’s true that Amerikkkan prisoners don’t suffer the depth of those held hostage by Bush Co, Here in Texas, on death row, we are forced to endure some o the harshest and most inhumane treatment imaginable.For the past several years, I and a few hundred others have been living out what can easily be called a nightmare. After the injustice of being sentence to death by a corrupt legal system (our universal right to life not withstanding), we’ve been shipped of to be warehoused in a penal institution of the Texas Department of Criminal Justice (TDCJ). Upon arrival, we are shorn of our dignity and our identity, caged and treated like animals, while we wait through the years of appeals and the judges eventual signing of our death warrants. We spend these years stored in the Polunsky Unit, in a segregated housing facility that has been designed to house over 500 people in a complete indefinite isolation.Segregative housing units (also called security housing units – SHU’s and control units) have been around for decades, designed to break the most violent and dangerous inmates in the prison system. No one is ever sentenced by a judge or jury to segregation, it’s the person’s actions once in prison that determines the need for placement here, as a non-punitive measure to maintain safety in and security of the institution. In general, after an inmate is able to prove that they are no longer a threat to the institution, they are placed back into the general population. The same is not true for us. Despite the provision for a non-segregation status in the Texas Death Row plan (the policy outlining death row housing and general procedure adopted by the director of TDCJ to bring the institution into compliance with Texas State Law), men on death row are never allowed to leave isolation.And yet, it wasn’t always like this. From 1965-1999, we were housed on the Ellis Unit, and afforded almost all of the same privileges that maximum-security general population inmates were allowed. We had art programs, group recreation, the ability to work, walk around un-restrained, had religious services, and televisions. We were generally treated better all around. Since being moved to Polunsky, though, life hasn’t been the same. We’ve been put on 22-hour lockdown. We lost all our group recreation, art programs and supplies (except well paper and color pencils), work programs, televisions, and religious services. We’re not allowed contact visits, so the only physical contact we’ll get until they kill us is when the CO’s hold our restrained arms while escorting us. According to policy, we’re supposed to have a chance to have most of that if we’re behaving ourselves. TDCJ’s non-compliance with their own policy isn’t only incredibly immoral, it’s also illegal according to the state constitution’s clause against cruel and unusual punishment. Why they’re allowed to get away with this is beyond me.The situation we’re stuck in leaves a question begging to be asked: What can we do about it? Unfortunately, an answer really isn’t forthcoming, the courts, state, and federal government are apathetic, even hostile to us. We’ve tried lawsuits, please and petitions. Each has been futile, and it has sometimes resulted in further abuse of us and our outside supporters. One of our main problems is that an insufficient number of us speak up about the abuse. As the minds of our captors and their supporters “if they’re not speaking up about it, it can’t be that bad”. Well, speaking up about it intelligently and effectively has been another problem. And even when it’s done, our complaints seem to fall on deaf ears. Over the years, we’ve also tried several civil disobedience movements, ranging from general non-compliance to non-violent resistance to try and get our complaints heard. This, too, to no avail. So if legal remedies and direction aren’t helping, what’s to be tried next?To answer that, a few of us have come together out of necessity, realizing that it’s going to take more drastic measures to try to compel a change. In this regard, as of October 8, 2006, we’ve initiated a hunger strike. We will not accept another morsel of food from our captors until such a time as TDCJ makes a credible effort towards the changes necessary to remove the current inhumane conditions. We have several viable request we’re making to the administration, dealing with health and safety issues, with policies and procedures being ignored and misinterpreted, and with our segregative housing conditions. It’s a shame that we have to starve ourselves to be treated decently. We’re hoping we don’t have to starve to death, but we cannot allow ourselves to be denied our basic human rights. We cannot, we will not live like this any longer.Yet even as we take this drastic step to stand against this injustice, we realize our actions alone will not likely bring the changes we require. We need your support in this struggle, fighting with us side by side. The administration will try to cover up and misconstrue our efforts, so we’re asking you to get involved, to put up as much effort as you’re able. Any actions you can take to help vocalize our plight are positive, be it writing to government officials, TDCJ administration, the media, participation online blogs and forums, protesting if you are able, and encouraging others to get involved. We’ll also need your encouragement and solidarity to help keep us from faltering, as even the most stout of heart can waver. The struggle will be long and hard, but in the end, with your help, we hope to succeed.In strength, struggle, and solidarity,Steven Woods 999427Justen Hall 999497Richard Cobb 999467Travis Runnels 999505Kevin Watts 999456Stephen Moody 999076www.anarchyinchains.com

Elin - Oktober 2006

Vapenexporten... Fyfan

“Det känns läskigt om det är så att vi i Sverige bidrar till att så många människor far illa genom att sälja vapen. Men det känns så fel att uttala sig om det eftersom jag vet så lite. Jag kan inget om den svenska vapenexporten, men jag tycker inte om den”. - Judit 19, Stockholm


Det här arbetet tjänar som syfte att redovisa för vad som händer med den Svenska vapenexporten.
Hur är det med Svenska vapen och krig och konflikter i världen? Och hur behandlas civila utifrån mänskliga rättigheter?
De frågor jag ska besvara med det här arbetet är: Är den svenska vapenexporten skadlig för andra?
För att förenkla arbetet så har jag formulerat tre underfrågor som kommer att redovisas i nämnd ordning här nedan:
Medverkar den svenska vapenexporten till brott mot mänskliga rättigheter?
Bidrar vi till fattigdom genom att exportera vapen ?
Stärker den diktaturer i världen?
Dessa frågor känns adekvata för att få klarhet i vart, till vem och varför vi exporterar vapen.
Jag har främst vänt mig till organisationer som arbetar med vapenexport, såsom Amnesty och Diakonia. Alla källor anges sedan i källförteckning. Jag vill tacka Judit för att hon efter mycket om och men fick återge hennes uttalande om vapenexporten som representerar en hel generations vetskap om att Sverige idag är världens nionde största vapenexportör. 7000 miljarder kronor spenderas årligen på militära rustningar i världen, vilket representerar ca 1100 kronor per person i världen, samtidigt som 30000 barn dör dagligen pga. brist på vatten, mat och vård. En nedrustning innebär att många kan räddas och konflikter kan sakta ledas till stabila fredsförhandlingar.


Sveriges vapenexport i tre exempel av nio redovisade av Svensk fred:
Bahrain - Tortyr och annan omänsklig behandling samt utbredd straffrihet för förövare.
Sveriges bidrag: Pansarvärnsvapen med mera för 30 miljoner kronor.

Pakistan - dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord samt andra övergrepp riktade mot minoriteter, godtyckliga fängslanden i samband med “kriget mot terrorismen”.
Sveriges bidrag: Delar till torpeder med mera för 37 miljoner kronor.

Thailand - utomrättsliga avrättningar av politiska aktivister, dödsstraff, systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare.
Sveriges bidrag: pansarvärnsvapen med mera till värde av 14 miljoner.

Enligt ett riksdagsbeslut från 1971 ska mottagarländerna för svensk vapenexport respektera och följa riktlinjerna för mänskliga rättigheterna, detta även för att behålla en säkerhetspolitisk ställning men trots dessa två anledningar så tillåts exporter till länder som gjort sig skyldiga till brott mot MR (=mänskliga rättigheter) såsom i exemplena här ovan.
De senaste åren har det skrivits mycket och flitigt att svensk utrikespolitik ska främja de mänskliga rättigheterna, men Svensk Fred med andra kan nu konstatera att “riksdagens riktlinjer i den här frågan nonchaleras systematiskt.” Sverige exporterade under perioden 2000-2004 vapen för upp till 3,7 miljoner kronor till länder som inte uppfyller kraven som ställs.

Sveriges vapenexport och världens fattigdom:
Mer än 16%, dvs över en miljard av den svenska krigsvapenexporten gick till 11 fattiga länder vilka bland andra inkluderade Indien, Pakistan och Indonesien.
Det är verkligen ett stort problem att världen prioriterar att satsa på vapen och militären istället för att lösa fattigdomen i världen som är vår absolut största utmaning. En intressant jämförelse gjord av Svensk Fred visar att för varje krona som läggs på bistånd i världen, går ytterligare tretton kronor till militära rustningar. Det är en skrämmande siffra som påminner oss om att vår kära värld och därmed vårt kära Sverige bryter mot den huvudpunkt som beslutades av riksdagen angående politiken för global uppvärmning i december 2003. Då menade man att “politiken skall präglas av ett rättighetsperspektiv och kännetecknas av de fattigas perspektiv på utveckling.” Med lekmans ord innebär detta att de fattiga människornas behov och förutsättningar ska vara utgångspunkten i ett försök mot en rättvis utveckling.
Om det här ens ska vara möjligt så måste saker ändras. Svensk Fred ger som förslag att varje enskilt fall skall granskas och att en försiktighetsprincip bör användas i samband med vapenexport som garanterar att om det blir en målkonflikt så bör fattigdombekämpningen få företräde.

Sverige och diktaturer:
Sverige har sammarbete med följande diktaturer i urval:
Förenade Arabemiraten, Oman, Pakistan, Saudiarabien och Tunisien.
För Sverige och svenskarna så är demokrati en självklarhet, men det är också en hörnsten för Sveriges politik i frågan om global utveckling. Som tidigare nämnt under föregående avsnitt så ska politiken enligt riksdagen själv präglas av ett så kallat “rättviseperspektiv”vilket inkluderar demokrati och mänskliag rättigheter. Trots detta så har Sverige möjliggjort export till ett flertal diktaturer. Värdet av denna export översteg 2004 svindlande 100 miljoner.
Genom att handla på det här sättet så ges en ganska tydlig signal om att man inte bara stödjer diktaturer, man tjänar på dem.

Diskussion:
När jag lämnar över mitt färdigskrivna arbete till Judit som uttalade sig i början om vad hon visste om den Svenska vapenexporten så kan jag se en tydlig besvikelse i hennes ögon.
Jag tar modet till mig och frågar henne: - Är den svenska vapenexporten skadlig för andra, tror du?
Hon drar en djup suck, blundar och gnider sig i pannan.
- Ja, det är ju uppenbart. Men jag visste inte, eller jag kunde inte tänka mig att vi var så hemska. Lilla Sverige, liksom?
Det är tyst länge, länge förutom det allmänna sorlet på café Vurma där vi möts för att diskutera saken och för att jag ska få feedback. Plötsligt skjuter hon ifrån sig kladdkakan som hon med stor entusiasm beställt bara några minuter tidigare och grimaserar.
- Jag mår fan illa.
Det är en känsla jag kan hålla med om. Det här arbetet har varit väldigt intressant och spännande att skriva, men det har samtidigt från första början orsakat ett konstant illamående och jag har nästan dragit mig för att läsa den information jag fått tag på. Kanske är det så att jag inte vill veta, att jag hittills varit lyckligt ovetande om hur vår vapenpolitik ser ut. Med en kusin som sitter som ordförande i justitieutskottet så skäms jag för att jag inte tidigare tagit på mig att faktiskt själv leta reda på information om hur det egentligen står till.
Alternativen nu för mig, och förhoppningsvis för de som läser det här blir dessa:
Ge efter för företagens kommersiella argument, eller så väljer vi att stå upp för en sammanhållen utrikespolitik med syfte att överensstämma med de utrikespolitiska mål om global nedrustning, demokrati, global utveckling men framförallt mänskliga rättigheter.
Jag vet vad jag väljer, vet du?




Källförteckning:
Litteratur:
Kruse, Karin - Vapenexport och mänskliga rättigheter : exemplet Indonesien 1998
Westander, Henrik - Ska Sverige beväpna förtryckare? 1985
Internet:
http://www.diakonia.se/
http://www.controlarms.org/
www.amnesty.se
Lätta vapen, tunga hot - http://www.amnesty.se/finn_fem_fel/amnesty
http://www.svenskafreds.se/
http://www.krf.se/ - kristna fredsrörelsen
Filmer:
Lord of War - Andrew Niccol, 2005
Bowling for Columbine - Michael Moore, 2002
Jag vill passa på att understryka att all fakta som presenterats i början av varje “avsnitt” är hämtade från Svensk Fred.

Abort - ett starkt och kontroversiellt ämne

Ska göra ett arbete om abort i skolan... här är lite tankar så länge:


Jag har funderat och kontemplerat över den här frågan länge. Jag och vänner har själv genomgått en abort (man gör så mycket dumt) och det var inget som bara hände. Precis som kvinnor världen över förmodligen aldrig genomgår en abort i ont uppsåt eller för att demonstrera sin makt över sin egen kropp. För varje kvinna som måste av olika anledningar göra sig av med det lilla liv som växer inuti och sedan ägna många tankar åt vad det lilla barnet kunde ha blivit vill jag att vi solidariserar oss med de progressiva krafter som driver denna fråga som en mänsklig rättighet. Vad vi bör fundera över emellertid är ifall man ska fokusera rättsligt i denna fråga. Risken finns att man förlorar vad det huvudsakligen handlar om - rätten att bestämma om sitt eget liv och kropp, utan att vara kriminell.
Kvinnan som varelse slutar aldrig att bli förtryckt. Det är nästan tröttsamt att hon gong på gång utsätts för försök att hållas på mattan. Det är ju helt klart att kvinnan genom barnafödsel garanterat stannar hemma. Visst, här i Sverige är det ju delad barnaledighet. Men trots det så är det plånboken som bestämmer, pappa eller mamma? Pappa tjänar mer, alltså stannar mamma hemma. Naturligtvis är ju varje barn som föds en ren lycka. Eller ja, nästan alla i alla fall. är inte det en grundläggande rättighet för ett barn? Att komma till den här världen efterlängtad och älskad?
Världen måste sluta att ideligen döma kvinnor. Sluta fängsla dem för att de tar sig rätten att bestämma över sin egen kropp.
Samtidigt så är jag ändå kluven. Jag tycker naturligtvis att man ska ta ansvar för sin sexualitet och med abort så kan man ju ibland fritas från det ansvaret. Jag tycker helt enkelt inte att abort ska fungera som ett preventivmedel.

Korta första tankar från mig.

I leave as I came - Elin

ps: tack till Ida för att jag får använda din ultraljudsbild.

Från Clinton

CLINTON är min goda vän som tyvärr väntar på döden i Texas. Han sitter på Polunsky Unit vilket bedöms av Amnesty som ett av världens värsta fängelse. Clinton skriver lite artiklar, eller bloggar if you will och jag tänkte posta den senaste här på min blogg..

Varför försöka? Vad är det för mening? Min fråga är – varför inte? Om en person ger upp kommer denne aldrig att veta vad den kan uppnå! Ett exempel på detta kan vara mitt tidigare motstånd gentemot fängelsetjänstemännen. Ett team på fem man utrustade för att förhindra upplopp och med pepparspray. Hur kan jag vinna? Tror jag att jag kan överbemanna dem? Självklart inte! Men vet ni vad? - jag kommer banne mig att försöka!

Jag utsattes för inte en, inte två, utan tre handburna CS-gas-granater (tårgasgranater), och även 10% OC-spray (pepparspray). Jag var den förste på Death Row som fått utstå så mycket utan att ge upp. Granaterna är gjorda för områden på ca 3650 m (12000 fot), och då behövs bara en sådan! Jag utsattes för tre på en yta om ca 92 kvadratmeter (300 kvadratfot), om ens det! Gav jag upp? I helvete heller! Om jag skall kämpa, så gör jag det till slutet!

Motståndet har ingen betydelse! Jag försöker vinna, men jag oroar mig inte för om jag kommer att förlora. Om du lägger all din energi på att förutsätta att du kanske kommer att förlora – då kommer du förlora! All min energi riktas mot att vinna! Senast jag hamnade i en kraftmätning med polismän och de använde alla dessa granater samt pepparspray lyckades jag få två av dem att springa ut från rekreationsgården. Två av fem! Det är bra. Som jag ser det så vann jag den striden. Kanske inte fysiskt, men psykologiskt.

Filmen där Clinton blir påhoppad som han skriver om kan du se här. Bestialiskt.
http://www.woai.com/mediacenter/default.aspx?videoId=273026@video.woai.com

I leave as I came - Elin

Måsvinge

Jaha, första bloggen... Är ju inte så himla viktig att jag har en massa att säga... :O
Hmm, klippte håret i badrummet. Lite nytt och gött. Sen gjorde jag en måsvinge-lugg. Det blev fett.

Nej men allvarligt, det kommer snart lite seriösare grejer här.. Hm. Hoppas jag!

I leave as I came, Elin